2010-11-01
03:02:11
03:02:11
När en ny stjärna tänds så föds ett nytt liv till världen
Då ska jag göra ett försök till att börja blogga här istället.
Hur ska jag starta denna blogg? det har liksom hänt en del sen sist jag skrev något på nattstad.
Allt började med att min svärfar gick bort efter en svår tids sjukdom, allt rasande samman den kvällen han tog sitt sista andetag och lämnade ett stort hål i nära och käras hjärtan.
Även mitt hjärta brast då jag väntade hans första barnbarn och tanken på att han inte hann träffa Lilleman gjorde så fruktansvärt ont, jag visste inte riktigt hur jag skulle må! Jag bet ihop och blev stark för min kärlek och grät när ingen såg eller visste, samtidigt som jag hade så otroligt mkt ilska inom mig då en såkallad vänn till min kärlek hade satt kniven i ryggen på honom efter 2 års vänskap, jag kokade av ilska och hoppades för hans egna skull att han inte skulle springa på mig någonstans.. Jag visste inte hur jag skulle må när allting kom?..
Samma kväll den 29 september som min svärfar gick bort började jag känna av att något inte stämde i kroppen på mig, och visst var det något som inte stämde.
Den 3 oktober började jag få förvärkar, och efter 4 dagar den 7 okt kl 04:30 med krafiga värkar och ingen sömn så lades jag in på förlossningen där helvetet bara hade börjat.
Började med att ta ett 2 timmars bad för att lindra värkarna som nu var kraftiga, tillslut stod jag inte ut och fick något som heter Tens, det är elektriska stötar man får på de ställen i ryggen man har ont.
Tog epidural och jag kunde nu äta och vila en stund då jag inte längre kände någon smärta, de tog hål på hinnorna och satte värkstimulerade dropp då jag slutat att öppna mig.
Nu blev det väldigt jobbigt och de var bara en början på det helvete jag redan trott hade börjat.
Lustgas kopplades in och droppen höjdes extremt mkt för att min barnmorska tyckte att nu måste han komma till världen innan jag skulle bryta ihop och ge upp, jag var nu helt öppen efter x antal timmar och hade nu börjat krysta men ingenting hände. Han ville inte komma ut? han hade vridit sig och fastnat, det var bara 1 cm ifrån att huvudet skulle komma ut.
Tester togs på hans huvud och efter det andra testet blev det helt plötsligt AKUT.
Han visade tecken på att han inte alls mådde bra, jag hade nu fått hög feber och hade nu nått bristningsgränsen för längesen! Det var tack vare min Barnmorska som jag fortsatt kämpa.
Jag slets ner i sängen och min lustgas togs bort! för nu rullades jag iväg väldigt snabbt in till Operation där ett Larmsnitt skulle göras, ett larmsnitt är det mest akuta snittet som man kan göra.
Det var så bråttom att de körde in i väggar och dörr öppningar med mig i sängen, där låg jag och skakade och skrek av ren panik då jag inte hunnit reagera på vad som komma skall.
Jag sövdes och minns inget mer förns jag vaknade upp på uppvaket, det tog 7 minuter från att de sagt ordet kejsarsnitt till att min och kärlekens son kom till världen.
Jag hade nu gått igenom en naturlig förlossning och ett kejsarsnitt som förstföderska på samma gång.
Så nu sitter jag här mitt i natten och kollar på min son som sover brevid mig i sängen, och jag känner en sån enorm kärlek och lycka till det lilla livet.. Men samtidigt så är jag fortfarande väldigt ledsen då han aldrig kommer att få träffa sin farfar, och det gör så jävla ont att veta att Thomas inte hann få träffa sitt barnbarn.
För jag vet att han såg så mkt fram emot att bli farfar, men jag vet att han är Melwins skyddsängel och alltid kommer att finnas vid våran sida, och vaka över Lilleman.
Så handen på mitt hjärta, jag är full av lycka och smärta på samma gång.
Jag borde egentligen sova men jag måste få lätta på tankarna när ingen ser, min kärlek är på långkörning till Gävle inatt så jag sitter här och lyssnar på musik och låter tårarna rinna.
Jag måste vara stark för min kärlek och våran sons skull så jag mår dåligt när ingen ser helt enkelt.
Nu avslutar jag detta inlägget och känner mig lite lättare för stunden, jag kommer ha denna bloggen där jag kan skriva allt från himmel till jord.
Ta vara på era nära och kära för man vet aldrig vad som kan hända i livet.
Hur ska jag starta denna blogg? det har liksom hänt en del sen sist jag skrev något på nattstad.
Allt började med att min svärfar gick bort efter en svår tids sjukdom, allt rasande samman den kvällen han tog sitt sista andetag och lämnade ett stort hål i nära och käras hjärtan.
Även mitt hjärta brast då jag väntade hans första barnbarn och tanken på att han inte hann träffa Lilleman gjorde så fruktansvärt ont, jag visste inte riktigt hur jag skulle må! Jag bet ihop och blev stark för min kärlek och grät när ingen såg eller visste, samtidigt som jag hade så otroligt mkt ilska inom mig då en såkallad vänn till min kärlek hade satt kniven i ryggen på honom efter 2 års vänskap, jag kokade av ilska och hoppades för hans egna skull att han inte skulle springa på mig någonstans.. Jag visste inte hur jag skulle må när allting kom?..
Samma kväll den 29 september som min svärfar gick bort började jag känna av att något inte stämde i kroppen på mig, och visst var det något som inte stämde.
Den 3 oktober började jag få förvärkar, och efter 4 dagar den 7 okt kl 04:30 med krafiga värkar och ingen sömn så lades jag in på förlossningen där helvetet bara hade börjat.
Började med att ta ett 2 timmars bad för att lindra värkarna som nu var kraftiga, tillslut stod jag inte ut och fick något som heter Tens, det är elektriska stötar man får på de ställen i ryggen man har ont.
Tog epidural och jag kunde nu äta och vila en stund då jag inte längre kände någon smärta, de tog hål på hinnorna och satte värkstimulerade dropp då jag slutat att öppna mig.
Nu blev det väldigt jobbigt och de var bara en början på det helvete jag redan trott hade börjat.
Lustgas kopplades in och droppen höjdes extremt mkt för att min barnmorska tyckte att nu måste han komma till världen innan jag skulle bryta ihop och ge upp, jag var nu helt öppen efter x antal timmar och hade nu börjat krysta men ingenting hände. Han ville inte komma ut? han hade vridit sig och fastnat, det var bara 1 cm ifrån att huvudet skulle komma ut.
Tester togs på hans huvud och efter det andra testet blev det helt plötsligt AKUT.
Han visade tecken på att han inte alls mådde bra, jag hade nu fått hög feber och hade nu nått bristningsgränsen för längesen! Det var tack vare min Barnmorska som jag fortsatt kämpa.
Jag slets ner i sängen och min lustgas togs bort! för nu rullades jag iväg väldigt snabbt in till Operation där ett Larmsnitt skulle göras, ett larmsnitt är det mest akuta snittet som man kan göra.
Det var så bråttom att de körde in i väggar och dörr öppningar med mig i sängen, där låg jag och skakade och skrek av ren panik då jag inte hunnit reagera på vad som komma skall.
Jag sövdes och minns inget mer förns jag vaknade upp på uppvaket, det tog 7 minuter från att de sagt ordet kejsarsnitt till att min och kärlekens son kom till världen.
Jag hade nu gått igenom en naturlig förlossning och ett kejsarsnitt som förstföderska på samma gång.
Natten till Fredagen den 8 Oktober kl 00.04 föddes Melwin Thomas Einarsson/Forss till världen,
han var 48 cm lång och vägde 2700gram.
Han som egentligen var beräknad till den 31 Oktober föddes nu 3 veckor förtidigt.
Som jag sa 2 dagar efter, vi fick låna en ängel som sen kom tillbaka till oss i ett nytt liv *
Bilden är tagen samma natt Melwin föddes <3
han var 48 cm lång och vägde 2700gram.
Han som egentligen var beräknad till den 31 Oktober föddes nu 3 veckor förtidigt.
Som jag sa 2 dagar efter, vi fick låna en ängel som sen kom tillbaka till oss i ett nytt liv *
Bilden är tagen samma natt Melwin föddes <3
Så nu sitter jag här mitt i natten och kollar på min son som sover brevid mig i sängen, och jag känner en sån enorm kärlek och lycka till det lilla livet.. Men samtidigt så är jag fortfarande väldigt ledsen då han aldrig kommer att få träffa sin farfar, och det gör så jävla ont att veta att Thomas inte hann få träffa sitt barnbarn.
För jag vet att han såg så mkt fram emot att bli farfar, men jag vet att han är Melwins skyddsängel och alltid kommer att finnas vid våran sida, och vaka över Lilleman.
Så handen på mitt hjärta, jag är full av lycka och smärta på samma gång.
Jag borde egentligen sova men jag måste få lätta på tankarna när ingen ser, min kärlek är på långkörning till Gävle inatt så jag sitter här och lyssnar på musik och låter tårarna rinna.
Jag måste vara stark för min kärlek och våran sons skull så jag mår dåligt när ingen ser helt enkelt.
Nu avslutar jag detta inlägget och känner mig lite lättare för stunden, jag kommer ha denna bloggen där jag kan skriva allt från himmel till jord.
Ta vara på era nära och kära för man vet aldrig vad som kan hända i livet.
* Thomas, vila i frid *
Sandra
Lilla gumman vilken pärs du gick- & fortfarande går igenom. Jag har själv blivit snittad 2 ggr...för att det inte blev som det skulle. Min son vägde 2715g & var 45 cm, han blev född 4v för tidigt. Dottern blev
2v för tidig men hon var vägde 2900g & var 48cm. Men de är allt bra små våra mirakel :) Jag känner igen mig lite i det du skriver...Alltså just det med att du är ledsen när ingen ser och att du vill vara stark för din kärleks skull. Men du måste också få gråta ut hos någon. För du bär på mkt också Viccy.
Jag är också en person som gärna skriver av mig. Det tror jag är jättebra och det har alltid hjälpt mig genom mkt. Men du måste som sagt ha någon som du kan "häva ur" dig hos. Var rädd om dig Viccy...
Kram på dig!
Michelle
Jag fick tårar i ögonen. Jäklar! All lycka till er <3
